Historien började såhär. Ångbåten Prins Carl lämnade Arboga kl. 19.00 onsdagen den 16 maj 1900 på sin väg mot Stockholm. En av de omkring tjugo passagerarna var John Filip Nordlund, en tjugofemårig förvirrad man från Gävle som nyligen avtjänat ett fängelsestraff på Långholmen. Han planerade att råna de övriga passagerarna och sätta ångaren i brand, för att på så sätt undanröja bevisen för brottet. Bytet skulle ha blivit skeppskassan samt värdesaker från passagerarna. Morden ombord på ångaren Prins Carl är en benämning på detta massmord natten till den 17 maj 1900.
Båten som brottet skedde på var en mälarbåt som gick mellan Arboga och Stockholm. Kaptenen var Olof Rönngren som hade jobbat fyra och ett halvt år på linjen. Under natten den 16 -17 maj 19.00 hade båten emellertid oturen att ha Nordlund som passagerare.
Facit blev fem döda, åtta skadade och ungefär 800 kronor i byte för Nordlund som efter utfört/ avbrutet dåd flydde i en livbåt till land. Förmodligen var det tur i oturen att fartyget Köping avbröt händelserna trots att Nordlund skall ha försökt skrämma denna båt på flykt genom att avlossa åtskilliga revolverskott.
När båten passerade Torshälla en stund efter midnatt knivmördades det första offret, kapten A. Rönngren. Det andra offret blev drängen Julius Åkerlind som legat och sovit på mellandäck. De övriga passagerarna insåg nu att en mördare var lös ombord på fartyget och skräcken spred sig, då det inte fanns någonstans att fly eller gömma sig på. Nordlund högg ihjäl östhammars-bon fru Lovisa Karlsson med sån kraft att knivbladet gick av, men mördaren hade även en revolver.
Lars-Erik Falk, kreaturshandlare, försökte hjälpa fru Karlsson, men blev skjuten i huvudet och slaktaren Carl-Henrik Holmér från Kungsör, som försökte stoppa Nordlund, sköts i bröstet. Nordlund fortsatte in i rökkupén, där flera kortspelare blev träffade. Hellström, som var styrman, klarade sig genom att kulan träffade ett metallspänne i hans väst.
Nordlund greps någon dag senare och dömdes till döden. Han avrättades i Västerås den 10 december samma år. Kvällen den 9 december samlades en stor folkskara vid järnvägsstationen i Västerås för att få se riksskarprättaren Gustaf Dalman med sin son Albert Nordlund anlända med sin bila i fodralet. Han hade haft ett jobbigt sekelskifte – det här var årets tredje halshuggning.
I ett misslyckat flyktförsök högg Nordlund två vakter med en slipad hasp – han förklarade händelsen med att han inte hade något att förlora – och fick därmed sin dom utökad med ytterligare två mordförsök. I flera källor beskrivs han som en våldsam fånge och det sägs till och med att fångvaktarna var lättade av att slippa en så besvärlig fånge efter avrättningen.
Klockan 08:00 på morgonen leddes Nordlund ut till schavotten på fängelsegården och sjöng ”Trygg, min Jesus, i dina armar”, medan han spändes fast vid stupstocken. Bilans fall avbröt psalmen. Det var sista gången som Dalman höll i skaftet. Vid den enda återstående avrättningen i Sverige, den av Alfred Ander 1910, behövde skarprättaren bara dra i en tåt, så skötte giljotinen resten. Då hans familj, och efterlevande, tog emot kroppen kom Nordlund att till skillnad från många andra avrättade fångar att begravas i vigd jord. Detta hade blivit lagligt först under 1860-talet och även efter detta var det ovanligt att så blev fallet.
Lita fakta om – John Filip Nordlund, även Mälarmördaren, Svarte-Filip, Mordlund, född 23 mars 1875 i Säter, död 10 december 1900 i Västerås, den näst sista personen som avrättades i Sverige. Han skall ha varit av orolig natur och rymt hemifrån redan innan han var färdig med skolan och drivit runt i Dalarna tillsammans med en föräldralös skolkamrat, under en period 1886.
1891 dömdes Nordlund för första resan stöld till tre års fängelse som han avtjänade på 3länsfängelset i Malmö. Redan tidigare ska han ha fått avtjäna fyra månader för kreatursstöld av häradsrätten i Ljusdal. 1895 dömdes han för diverse brott till tre års frihetsberövande och tre års förlust av medborgerligt förtroende.
I början av 1896 fördes han till Långholmen där han skrevs in som straffånge nummer två. På Långholmen satt Nordlund i drygt fyra år och enligt honom själv var det där som planerna för framtiden började ta form.
Redan efter morden ombord på båten hade Nordlund förstått att om han greps skulle han inte kunna undgå en dödsdom. Mot denna bakgrund kan hans agerande som fånge te sig märkligt – under rättegångarna visade han ingen ånger utan uttryckte istället besvikelse över att han inte lyckats döda de han sårade.
Nordlund har senare klassificerats, som urtypen för en psykopat, dvs en person som saknar skuldkänslor och är oförmögen att känna empati för andra människor. En brottsling få minns…? Leif GW?
Källor:
svenskamord.se
wikipedia.org
Zenzationella Människor Et Facto 